My naked friends.

Idag gick jag förbi Piccadilly och (gud förbjude) tänkte att man kan London lite nu. Jag hade nyss hittat från Imperial War museum till Trafalgar nästan utan karta och det är en bedrift för mig som knappt hittar från Svampen till Kungsan. Jag tänkte i alla fall det var ok att åka hem nu för att eftersom London inte riktigt kunde bjuda på nått nytt. Man har sett långt ifrån allt men det känns ändå inte som om jag har missat nått.

Med dessa tankar i huvudet kom jag fram till ett fullsmokat Piccadilly. Inte så konstigt, tänkte jag. Det är lördag och soligt så då drar väl alla Londons turister till Piccadilly. När jag kom fram till korsningen var den dock avstängd och då förstod jag att något inte var som det ska. Och det var det verkligen inte för att sekunden efterom cyklar en naken man förbi. Och en till. Innan jag hann stänga munnen efter den första nakna mannen kommer en hel mängd med nakna människor. En del delar ut flyers, andra har flaggor men nästan alla är nakna. Hundratals (ung. 700 enligt SvD) nakna människor cyklar förbi mig på Piccadilly. Jag skulle beskriva upplevelsen som surrealistisk och kunde inte för allt i världen förstå VARFÖR.

Det fick jag reda på nu när jag läste på SvD att det var någon sorts demonstartion mot miljöhotet. Ett mycket bra syfte tänkte jag. Men tyvärr anordnades inga demonstartioner i Sverige. Så jag får nog bli pionjär på det området. Alla som vill vara med på Sveriges första naken-cykling får gärna anmäla sig.

My happy day.

Idag är det en glädjens dag. Jag har haft min sista gympa-lektion...ever. Jag har längtat efter den här dagen sen den första dagen i ettan (i grundskolan) och det här tillfället är precis så ljuvligt som jag tänkte mig.

Jag har haft för mig mycket på senaste tiden och jag ska blogga om det. Det kommer nog snart. Förbered er på lång-läsning.

My JD.

Eftersom jag inte riktigt är nöjd med skönhetsvärdet i mina egna ska jag nu åtgärda det. Med JD.

My adventures in London today.

Tiden post-studenten är en mycket flummig tid på Svensk skolan i London. Med treorna ute ur skolan och därmed alla kurser officiellt eller inofficiellt avslutade går det mest ut på att fördriva tiden. Det kan man göra med utflykter, en aktivitet som min skola (och jag) tycker om.

Idag var den första destintionen Shakespeare's Globe. Trots att den är en nybyggd (endast 10 år gammal) replika av den gamla har det snabbt blivit populär turistattraktion. Eftersom vi i engelskan läser om Shakespeare och USA (don't ask) så är det ett utmärkt ställe att dra med alla tvåor till. När pappa var här fikade vi endast på Starbuckset utanför men idag fick jag äntligen gå in. Och besöket blev intressant. Inte p.g.a. själva byggnaden (den ser ut som vilken skol-aula som helst) utan p.g.a. vår guide. Jag misstänker att hon själv var skådespelerska för at genom hennes guidning lärde vi oss att se på Shakespears texter på ett helt annat sätt. Det låter som världhistoriens vanligaste klyscha men det var sant. Fråga mig bara så berättar jag gärna om Shakspears speciella sätt att skriva.

Scenen i Globen

Destination två var skeppet Göteborg som ligger i Canary Warf fram tills på lördag. Som VIP-besökare (eller de enda som var intresserade) fick vi gå ombord på skeppet och leka runt lite. Jag och Lenny var mycket nära att gömma oss och åka med skeppet hem. En vilja halvt baserat på hemlängtan och halvt på äventyrs-längtan. Men istället lekte vi Titanic i fören, som sig borde. Det imponerande med destination två var egentligen själva området kring Canary Warf. Det är som en hel stad av glas-skyskrapor. Det känns futuristiskt och overkligt att gå runt och ni som har varit i området kring L'arc de Defense i Paris vet hur det är. Vi kom dock på att det inte skulle vara ett trevligt ställe bo eftersom det inte fanns ett endaste Starbucks, Costa eller Nero i sikte. Så vi lät minnena av 80-talets ekonimiska tillväxt ligga kvar och jag drog mig ner till downtown London.

Glenny, Lenny och Knuten

Masten på Göteborg, glas-hus och en okänd bloke

Mitt mål var att upptäcka det nya, enorma Primark som har öppnat på Oxford street. Efter att ha sprungit fram och tillbaka på Oxford street (att jag har dåligt lokalsinne kommer väl ej som en nyhet) följde jag Primark-påsarna. Butiken var enorm och fullprppad med människor. Det enda sätte att överleva var att gå in i shopping-koma, skita i att säga "Sorry" och "Excause me" och hålla sig mycket långt borta från provrummen. Jag lyckades med detta och kom levandes ut med ett par skor, ett par glajjor, ett halsband och en tröja.

Denna innehållsrika dag avslutades för min del på Nero på High Street Ken med en Elle i handen och brosan i luren.

My art.

Igår hade jag tvåans sista prov. Nu, såhär efteråt, känns det lite tomt. Vad ska man göra när man inte pluggar eller undviker att plugga? Inspirerad av expressionismen, som provet delvis handlade om, kände jag för att uttrycka mina känslor av tomhet. Genom konst. Här kommer mina känslor, svart på vitt (och rött och gult och grönt m.m.).

...det är en påfågel.

Picasso använde geometriska former för att uttrycka känslor inom kubismen. Jag använde kladdkritor.

My 15 seconds of fame.

Kommer någon ihåg att jag hade blivit intervjuad av p3? Och att jag trodde att inget av det jag sa kom med?

Well, nu kommer nya bud för att jag kom med. Jag har äntligen fått mina 15 sekunder i rampljuset (eller mobiltelefonen) och dela med mig med mina åsikter och funderingar till omvärlden. Eller mina åsikter och funderingar om mobiltelefoner. Eller att jag, som alla andra, tycker att mobiltelefonen är viktig och att det skulle vara bra för oss i min skola om det blev billigare att ringa utomlands. Hur som helst har min röst blivit hörd av världsbefolkningen och själva meningen med intervjuen (från Leifs sida) har blivit uppfylld. Svenska skolan nämndes två gånger. Om jag nu bara kan få min debatt-artikel publicerad kan jag dö och levt ett meningsfyllt liv (touch wood).

Så, kära världsbefolkning, gå in på P3s hemsida och lyssna på nyhetsprogrammet från den 23 maj kl. 17.00 (tror jag). Det är ett nyhetsinslag ni sent kommer glömma.

My graduation pause not.

En del håller vad de lovat. Ibland gör jag det. Nu är ett sånt tillfälle för att jag ska skriva om studenten, som jag lovade.

Studenten är en intressant företeelse i vår skola. Mest p.g.a att det endast var 12 studenter i år (och det är ändå över genomsnitt). Men det är inte mindre hypat för det. Min roll i hela charaden var att sjunga. Några sånger på scenen under själva cermonin tänkte jag men musikläraren Hasses planer var större än så. Det börja med att vi (jag, Fia, Fanny och läraren Laila) stod och sjöng i ett hörn under champagne-minglet på förmiddagen som bakgrunds-musik. Sedan förflyttades vi till den soldränkta scenen där vi stod och sjöng länge, mycket länge. Idéen var att vi också där skulle vara bakgrunds-musik men det förstod inte publiken så de stod där och lyssnade troget på minst 40 min mer eller mindre skönsång. Vi blev bara varmare och svettigare och sången lät mindre och mindre glad. Samma sak hände med publiken och tillslut verkade det som om alla ville att sången skulle ta slut men detta märkte inte Hasse som bara ropade ut nya låtar. När han ville att vi skulle ta "Vi går och fiskar" en gång till la vi ner och satte oss i skuggan.

Efter denna musik-plåga var det dock studenternas tur. De fick personligt utspring, tårfyllda tal och en fick en personlig vacker (?) sång. Inte alls konstigt. Efter den lilla cermonin, som avslutades med ballong-uppsläpp, skulle alla samlas på puben Castlenau i Barnes. Vi hoppades på gratis-mat och begav oss dit på en gång. Men när vi insåg att maten inte var så bestående stannade vi inte så länge. Det skulle vi inte ha gjort för säkra källor stannade ett tag med lärarna. Lärare som blev mer och mer "runda om fötterna". De sägs att mycket skvaller nämndes och det enda jag har klämt fram är följande citat från vår värdfamiljsamordnare Malin:

"Jag kan inte hjälpa att alla hatar sina värdfamiljer. Jag vet att de är dåliga men det kan jag inte göra något åt"

Åh, Malin älskar oss och all älskar vi Malin!

På kvällen begav det sig till Studio Valbonne. Mycket champagne, dans och mördade fötter. Den här gången med ettorna.